när jag var sex år började jag spela fotboll i tullinge. fotboll blev snabbt min vardag och ett place där jag alltid hade kul. jag och mitt lag åkte på cuper, träningsläger, turneringar samt andra resor tillsammans.
jag har alltid spelat med samma personer, (nästan) samma tränare, samma plan, haft samma matchkläder och alltid känt mig välkommen. detta har på gått fram tills för tre månader då mitt lag lades ner och det fanns ingenstans för mig att spela. allt försvann efter tio år. shiet vad ledsen jag var under sista året. just för att jag visste att det inte skulle hålla längre. tänk er, i tio år har jag spelat fotboll, två-tre träningar i veckan + match, sen helt plötsligt så var allt borta. men nu, idag så var jag och spelade med ett nytt lag vid namn stuvsta. det känndes helt ok. dock så var ju inget som förr, men det kan jag inte förvänta mig. men jag känner att den delen av mig som jag saknat är påväg tillbaka och det gör mig så otroligt lycklig och just nu går jag runt med ett leende på läpparna.

(hej jag heter josefine och jag leker poet)